Way Out West - en kort och slarvig resumé
Jag har hunnit med två festivaler sedan jag skrev här. Frizon och Way Out West. Den ena en pyttefestival med superkonstigt folk och religiösa Gudstjänster varannan timme. Den andra en av Sveriges största, med kanske den främsta lineupen en svensk festival har haft på tio år. De var väldigt fina båda två, på ganska olika sätt.
Frizon. Utanför Örebro, mitt ute i ingenting. Spelningarna ägde rum i lador, tältplatsen var en enda stor åker. Det doftade bönder lång väg och vattenkranarna var så pass rostiga att vattnet förlorat sin ursprungliga smak och nu endast smakade järn. Dessutom var det stekhett. Men det var verkligen en trevlig erfarenhet, väldigt sköna människor och sena kvällar gjorde sitt. Att dessutom fått uppleva EF live gjorde sitt. Kanske sommarens höjdpunkt. Förvånansvärt mycket fanns i ladan när de klev in och firade av gitarreposer i en ungefärlig timme. Längst fram med kompis Olausson (rätt musikointresserad) och till och med han var lite tagen efteråt. Live överträffade de Immanu El så som Usain Bolt för ett par dagar sedan sprang ifrån Tyson Gay.
Kulturkalaset. Såg Junior Boys, Detektivbyrån, Deportees, Navid Modiri & Gudarna och Midaircondo. De sistnämnda lät som en korsning mellan Fever Ray och Efterklang - mycket konstigt, men också lite bra. Såg dessutom ett antal gatushower, bland annat en där en dvärg medverkade. Inget fel med det, men det tåls att poängteras.
Way Out West. Drack en otroligt missbildad blåbärsaktig sörja i SJ-tältet. Skulle tydligen vara någon form av smoothie. Jag utnämner den i så fall till världens mest groteska smoothie. Ingen bra start. Det arbetade dock upp sig och innan fredagskvällen var slut hade jag sett superfina konserter av Bon Iver, Grizzly Bear, Antony and the Johnsons och Glasvegas. Grizzly Bear träffade jag dessutom två gånger på pressområdet. Två av dem blev jag så pass bra kompis med att de ville ta ett foto med mig. Eller om det var tvärtom. Om vi ska fortsätta med det här jag-såg-en-artist-skrytandet så skakade jag även hand med Patrick Wolf och träffade på Ben i Band of Horses, han som alla tycker är så snygg i sin westernlook. Band of Horses spelning var för övrigt bra, men inte så mycket mer. Lite av en missräkning för min del. Tror dock snarare att det berodde på omständigeheterna kring spelningen, än själva spelningen självt; strålande sol, mitt på dagen och stundtals ganska lam publik.
Jag hann även med att se ett par andra akter, bland annat Arctic Monkeys som var direkt tråkiga att titta på. Dessutom med en Alex Turner som mer hår på huvudet än vad som var rekvisita i Apornas Planet.Glömde dessutom nämna att jag gick på klubb på torsdagen - Pustervik - och såg Sonjagon, Deportees och Blitzen Trapper. Var främst där för de förstnämnda, och de gjorde inte bort sig. Såg lite osäkert och högstadieaktigt ut, men lät väldigt bra.
Way Out West del 2. Drack en otroligt avslagen Pepsi Max på morgonen, då de var gratis på pressområdet. Pepsi Max är djävulen. Vanlig Pepsi är bra och mysig och vacker på alla sätt och vis, men så fort den blir Max så går allt åt helvete. Max är dessutom en fruktansvärt äcklig hamburgerkedja. Vad är grejen med att vissa gillar den så mycket? Äckliga hamburgare, ordinära pommes frites och dessutom tar det sjukligt lång tid att få allt (jämfört med MC och BK), då de tillagar den scandoftande hamburgaren framför ögonen på en.
Hur som helst ingen bra start. Fick negativa vibbar. Dagen arbetade dock upp sig, igen. Patrick Wolf var energisk i Linnétältet klockan ett på dagen. Sedan följde en mängd konserter som i princip regnade bort då ett skyfall stannade just över Slottskogen för ett bra timmar. Det upphörde lagom till dagens första måste äntrade scenen - Nas. Stod allra längst fram när hiphoplegenden satte igång och det var en fantastisk stämning. Hoppade någon så hoppade alla, på grund av hur packat det stundtals var. Hopp hopp. Kanske festivalens största sjärnpondus och när han avslutade med en hiphopens finaste ögonblick, One Mic, blev det helt galet. Efteråt var jag lite skakad och kunde knappt fästa blicken. Snackade med någon britt som tyckte jag såg glad men chockad ut. Han såg också glad ut. Sa jag tillbaka.
Direkt efter Amadou & Mariam skyndade jag fram till Azaleascenen för att få bra plats. Det var en och en halv timme kvar til My Bloody Valentine och jag fick den näst bästa platsen som bara möjligt gick att få. Tio minuter senare började folk drälla in för att säkra bra plats, då stod jag och en mycket trevlig uddevallare med stort krullhår och pratade setlists längst fram, i mitten. Någon annan medelåldersgubbe slöt till och det uppstod ett litet MBV-camp längst fram. Han hade väntat på detta i sjutton år sa han. Jag nickade och sa att det hade jag också gjort. Eller nej, det gjorde jag inte. Men jag nickade lite imponerad åt mannens vänteork.
Och sen kom de in. Kevin Shields såg ut som sjuttiofem men var ändå makalöst vacker där han stod med sin distade gitarr och öste oljud över området. 104 decibel (olagligt högt, gränsen går vid 100) och inga öronproppar, något som tackades nej till för den ultimata upplevelsen. Knappt hörbar sång, antagligen en blandning av teknikstrul och glödande instrumenthantering. Spelade ingen roll. Vände på huvudet och kollade runt mig. Aldrig sett en stördare publik. Alla stod och nickade med huvudet, alla med världens bredaste leende på läpparna. Aldrig sett en gladare publik, aldrig. För de oinvigda var det precis tvärtom - det värsta oljud de kunnat tänka sig. MBV splittrar, vilket inte är så konstigt. När de avslutade med sin 15 minuter långa rundgång, holocausten i You Made Me Realise, var det för mig och många andra musikaliskt sett ett fulländat ögonblick. För lika många som satt på andra sidan området och väntade på Lily Allen, var det säkert det värsta, och direkt huvudvärksframkallande högt.
Men My Bloody Valentine tar tid. Avfärdar man det direkt så har man inte gett det en chans. Spelningen var hur som helst religiöst häftig.
Slut på Way Out West och jag tog bussen hem till min syster. Lite tomt så här i efterhand men ändå nöjd med de senaste veckorna.
Frizon. Utanför Örebro, mitt ute i ingenting. Spelningarna ägde rum i lador, tältplatsen var en enda stor åker. Det doftade bönder lång väg och vattenkranarna var så pass rostiga att vattnet förlorat sin ursprungliga smak och nu endast smakade järn. Dessutom var det stekhett. Men det var verkligen en trevlig erfarenhet, väldigt sköna människor och sena kvällar gjorde sitt. Att dessutom fått uppleva EF live gjorde sitt. Kanske sommarens höjdpunkt. Förvånansvärt mycket fanns i ladan när de klev in och firade av gitarreposer i en ungefärlig timme. Längst fram med kompis Olausson (rätt musikointresserad) och till och med han var lite tagen efteråt. Live överträffade de Immanu El så som Usain Bolt för ett par dagar sedan sprang ifrån Tyson Gay.
Kulturkalaset. Såg Junior Boys, Detektivbyrån, Deportees, Navid Modiri & Gudarna och Midaircondo. De sistnämnda lät som en korsning mellan Fever Ray och Efterklang - mycket konstigt, men också lite bra. Såg dessutom ett antal gatushower, bland annat en där en dvärg medverkade. Inget fel med det, men det tåls att poängteras.
Way Out West. Drack en otroligt missbildad blåbärsaktig sörja i SJ-tältet. Skulle tydligen vara någon form av smoothie. Jag utnämner den i så fall till världens mest groteska smoothie. Ingen bra start. Det arbetade dock upp sig och innan fredagskvällen var slut hade jag sett superfina konserter av Bon Iver, Grizzly Bear, Antony and the Johnsons och Glasvegas. Grizzly Bear träffade jag dessutom två gånger på pressområdet. Två av dem blev jag så pass bra kompis med att de ville ta ett foto med mig. Eller om det var tvärtom. Om vi ska fortsätta med det här jag-såg-en-artist-skrytandet så skakade jag även hand med Patrick Wolf och träffade på Ben i Band of Horses, han som alla tycker är så snygg i sin westernlook. Band of Horses spelning var för övrigt bra, men inte så mycket mer. Lite av en missräkning för min del. Tror dock snarare att det berodde på omständigeheterna kring spelningen, än själva spelningen självt; strålande sol, mitt på dagen och stundtals ganska lam publik.
Jag hann även med att se ett par andra akter, bland annat Arctic Monkeys som var direkt tråkiga att titta på. Dessutom med en Alex Turner som mer hår på huvudet än vad som var rekvisita i Apornas Planet.Glömde dessutom nämna att jag gick på klubb på torsdagen - Pustervik - och såg Sonjagon, Deportees och Blitzen Trapper. Var främst där för de förstnämnda, och de gjorde inte bort sig. Såg lite osäkert och högstadieaktigt ut, men lät väldigt bra.
Way Out West del 2. Drack en otroligt avslagen Pepsi Max på morgonen, då de var gratis på pressområdet. Pepsi Max är djävulen. Vanlig Pepsi är bra och mysig och vacker på alla sätt och vis, men så fort den blir Max så går allt åt helvete. Max är dessutom en fruktansvärt äcklig hamburgerkedja. Vad är grejen med att vissa gillar den så mycket? Äckliga hamburgare, ordinära pommes frites och dessutom tar det sjukligt lång tid att få allt (jämfört med MC och BK), då de tillagar den scandoftande hamburgaren framför ögonen på en.
Hur som helst ingen bra start. Fick negativa vibbar. Dagen arbetade dock upp sig, igen. Patrick Wolf var energisk i Linnétältet klockan ett på dagen. Sedan följde en mängd konserter som i princip regnade bort då ett skyfall stannade just över Slottskogen för ett bra timmar. Det upphörde lagom till dagens första måste äntrade scenen - Nas. Stod allra längst fram när hiphoplegenden satte igång och det var en fantastisk stämning. Hoppade någon så hoppade alla, på grund av hur packat det stundtals var. Hopp hopp. Kanske festivalens största sjärnpondus och när han avslutade med en hiphopens finaste ögonblick, One Mic, blev det helt galet. Efteråt var jag lite skakad och kunde knappt fästa blicken. Snackade med någon britt som tyckte jag såg glad men chockad ut. Han såg också glad ut. Sa jag tillbaka.
Direkt efter Amadou & Mariam skyndade jag fram till Azaleascenen för att få bra plats. Det var en och en halv timme kvar til My Bloody Valentine och jag fick den näst bästa platsen som bara möjligt gick att få. Tio minuter senare började folk drälla in för att säkra bra plats, då stod jag och en mycket trevlig uddevallare med stort krullhår och pratade setlists längst fram, i mitten. Någon annan medelåldersgubbe slöt till och det uppstod ett litet MBV-camp längst fram. Han hade väntat på detta i sjutton år sa han. Jag nickade och sa att det hade jag också gjort. Eller nej, det gjorde jag inte. Men jag nickade lite imponerad åt mannens vänteork.
Och sen kom de in. Kevin Shields såg ut som sjuttiofem men var ändå makalöst vacker där han stod med sin distade gitarr och öste oljud över området. 104 decibel (olagligt högt, gränsen går vid 100) och inga öronproppar, något som tackades nej till för den ultimata upplevelsen. Knappt hörbar sång, antagligen en blandning av teknikstrul och glödande instrumenthantering. Spelade ingen roll. Vände på huvudet och kollade runt mig. Aldrig sett en stördare publik. Alla stod och nickade med huvudet, alla med världens bredaste leende på läpparna. Aldrig sett en gladare publik, aldrig. För de oinvigda var det precis tvärtom - det värsta oljud de kunnat tänka sig. MBV splittrar, vilket inte är så konstigt. När de avslutade med sin 15 minuter långa rundgång, holocausten i You Made Me Realise, var det för mig och många andra musikaliskt sett ett fulländat ögonblick. För lika många som satt på andra sidan området och väntade på Lily Allen, var det säkert det värsta, och direkt huvudvärksframkallande högt.
Men My Bloody Valentine tar tid. Avfärdar man det direkt så har man inte gett det en chans. Spelningen var hur som helst religiöst häftig.
Slut på Way Out West och jag tog bussen hem till min syster. Lite tomt så här i efterhand men ändå nöjd med de senaste veckorna.
jj
Årets svenshype hittills är Göteborgspopdon jj som ligger på TTAs bolag Sincerely Yours. Man släppte tidigare i år tvåspårssingeln no 1 och Pitchfork kissade ned sig tre sekunder in i första låten av all brahet och gav den 8/10. Bara detta har självklart lämnat djupa spår på nätet och nu har också ryktet om deras debutalbum no 2 har spridits sig snabbare än vad folk verkar simma fort i sim-VM i Rom. Även denna gång har den USA-belägna webbtidningen gått loss ordentligt på materialet och denna gång blev betyget än högre - 8.6/10.
Det är balearisk pop med stundtals genomsvarta texter, vilket på något sätt blir till en väldigt behaglig krock. Annars är det nästan alltid tvärtom - om det är något av det - svart musik, ljus text. jj gör egentligen ingenting som är nytt, de gör det bara bättre än de flesta andra för tillf'ället. Att man dessutom textat lite nya grepp, så som att sampla Zlatan i låten Intermezzo, gör i alla fall inte mig mindre nöjd.
Bäst på albumet är utan tvekan From Africa to Málaga, en låt som i sin enkelhet snuddar vid perfektion. "It's too easy to cry when everything eventually dies" viskar världens behagligaste kvinnoröst fram. Det är bara under några få sekunder, men det är ett av de vackraste popögonblick jag upplevt inom musik. Det är själva essensen av vad jag gillar med musik. Kanske två, på sin höjd tre sekunder. Missförstå mig inte - resten av låten är även den alldeles utmärkt med alla sina Afrikatendenser - men det är just det ögonblicket som lever med mig när sista spåret har tystnat.
Lyssnar man lite vagt så låter det egentligen som vad som helst, men stänger man av allting annat, fokuserar och riktigt lyssnar, då är inte bara nämnda låten utan också hela albumet en fantastisk resa ut till tropikerna.
Brinnande palmer mitt i en semesteridyll, det är vad jag tänker när jag lyssnar på jj.
Det är balearisk pop med stundtals genomsvarta texter, vilket på något sätt blir till en väldigt behaglig krock. Annars är det nästan alltid tvärtom - om det är något av det - svart musik, ljus text. jj gör egentligen ingenting som är nytt, de gör det bara bättre än de flesta andra för tillf'ället. Att man dessutom textat lite nya grepp, så som att sampla Zlatan i låten Intermezzo, gör i alla fall inte mig mindre nöjd.
Bäst på albumet är utan tvekan From Africa to Málaga, en låt som i sin enkelhet snuddar vid perfektion. "It's too easy to cry when everything eventually dies" viskar världens behagligaste kvinnoröst fram. Det är bara under några få sekunder, men det är ett av de vackraste popögonblick jag upplevt inom musik. Det är själva essensen av vad jag gillar med musik. Kanske två, på sin höjd tre sekunder. Missförstå mig inte - resten av låten är även den alldeles utmärkt med alla sina Afrikatendenser - men det är just det ögonblicket som lever med mig när sista spåret har tystnat.
Lyssnar man lite vagt så låter det egentligen som vad som helst, men stänger man av allting annat, fokuserar och riktigt lyssnar, då är inte bara nämnda låten utan också hela albumet en fantastisk resa ut till tropikerna.
Brinnande palmer mitt i en semesteridyll, det är vad jag tänker när jag lyssnar på jj.
Dorena
Vi på The Sound är stora fan av postrock. Jag skulle vilja påstå att det är båda våras favoritgenre. Storslagna gitarrer, väldiga crescendon och ambientdoftande mellansektioner. Explosions In The Sky, Mogwai, Mono och Godspeed You! Black Emperor får väl ses som de största banden inom postrock, de band som de flesta musikintresserade brukar nämna när man tar upp ämnet till diskussion. Men det finns ju så himla mycket mer (och bättre), kanske framförallt inom Sverige. De senaste åren har det hänt något här. Jag vet inte varför, men av någon anledning poppar det upp melankoliska instrumentalister runt varje gatuhörn. Kanske beror det på vädret - trivs dessa musiker bättre i kylan? Men varför har det i så fall inte hänt tidigare i så fall? Har det med den ökande växthuseffekten att göra?
Antagligen inte, men det är ingen underdrift när jag konstaterar att det i Sverige numera kryllar av kvalitativa band inom musikgrenen. Och då ska man ändå komma ihåg att bokningsklimatet för denna typ av musik är fullkomligt värdelöst. Publik sviker och fler och fler bokare nobbar banden till följd av detta. Ska man dra fulla hus får man bege sig till Polen som närmast.
Därför är det viktigt att de som är intresserade av musiken faktiskt går på spelningarna. Inte bara för sin egen skull, utan också för den framtida scenens skull. Vi har band som Immanu El, Ef, September Malevolence (spelar på Trädgår'n den fjärde augusti) och Jeniferever. Stora band. Vi har ännu fler lite mindre, oupptäckta, som är precis lika bra.
Som Dorena och Moonlit Sailor. Dessa två band spelar på Egalia på Hisings Backa den första augusti. Jag har inte lyssnar mycket på det sistnämnda av dem, men jag har hört mycket gott från andra. Dorena däremot, är ett band du inte får missa. Fem unga killar från i närheten av Göteborg som experimenterar med vackra ljud, slår ihop dem till plingplongubyggnader i stil med Explosions och släpper loss dem igen i gitarrattacker som kan jämföras med band som This Will Destroy You och Mono. Ett exempel är låten En tonårsromans, som beskriver titelns känslor bättre än en vanlig singer/songwriter oftast lyckas med under hela sitt liv.
De släppte nyligen själva sitt debutalbum Holofon - ett album som blivit enormt hyllat av flera internetsajter.
Gå in på deras myspace och lyssna. Kom sedan på konserten den första augusti. Det förtjänar de här killarna.
// David
Antagligen inte, men det är ingen underdrift när jag konstaterar att det i Sverige numera kryllar av kvalitativa band inom musikgrenen. Och då ska man ändå komma ihåg att bokningsklimatet för denna typ av musik är fullkomligt värdelöst. Publik sviker och fler och fler bokare nobbar banden till följd av detta. Ska man dra fulla hus får man bege sig till Polen som närmast.
Därför är det viktigt att de som är intresserade av musiken faktiskt går på spelningarna. Inte bara för sin egen skull, utan också för den framtida scenens skull. Vi har band som Immanu El, Ef, September Malevolence (spelar på Trädgår'n den fjärde augusti) och Jeniferever. Stora band. Vi har ännu fler lite mindre, oupptäckta, som är precis lika bra.
Som Dorena och Moonlit Sailor. Dessa två band spelar på Egalia på Hisings Backa den första augusti. Jag har inte lyssnar mycket på det sistnämnda av dem, men jag har hört mycket gott från andra. Dorena däremot, är ett band du inte får missa. Fem unga killar från i närheten av Göteborg som experimenterar med vackra ljud, slår ihop dem till plingplongubyggnader i stil med Explosions och släpper loss dem igen i gitarrattacker som kan jämföras med band som This Will Destroy You och Mono. Ett exempel är låten En tonårsromans, som beskriver titelns känslor bättre än en vanlig singer/songwriter oftast lyckas med under hela sitt liv.
De släppte nyligen själva sitt debutalbum Holofon - ett album som blivit enormt hyllat av flera internetsajter.
Gå in på deras myspace och lyssna. Kom sedan på konserten den första augusti. Det förtjänar de här killarna.
// David
Vinyl i Göteborg
Jag sitter och lyssnar på vinyl i min säng. Det finns inte mycket som är lugnare och mer mysigt än just den aktiviteten. Läsa texter ur kartonaget, om det finns några. Ta in musiken som snurrar på den stora, svarta, plastiga saken framför en. Det brusar och knastrar lite ibland, då min spelare in är den bästa, men jag intalar mig att det hör till. För mig, när jag lyssnar, då hör det till.
Bandet Aa (uttalas "Big A little a) har skapat en musikprodukt som är i det närmaste drogpsykadelisk i sitt sound. Man blandar det experimentiella med noiserock och slänger in indianaktiga ljud tillsammans med nyskapande trummor och argsinta skrik. Det låter inte som någonting annat och det är verkligen inte för alla. Ska ni lyssna - gör det ordentligt. Albumet gAame passar inte i bakgrunden, istället är den själva urtypsexemplet av ett ting som vill stå i centrum, hela tiden.
Fick detta bandtips genom Bengans i Göteborg, där de har en liten rekommendationshylla. Sara, personen som har hand om alternativ/indiesektionen, hade skrivit en liten trevlig lapp som var fastklistrad på vinylen. Jag litade på det som stod, och även om det nästan är konstigt i överkant, så blev jag positivt överraskad.
Nu ska jag dit imorgon igen. Jag älskar verkligen Bengans. Inte så mycket för alla potentiella inköp som för den stämning som finns i att gå in där, i att bläddra bland skivorna och ibland hitta någonting man aldrig tidigare stött på, i att fälla ett par kommentarer med personalen i kassan om någon musiknyhet.
Imorgon blir det antagligen Grizzly Bears Veckatimest på LP.
Aa - Thumper
// David
Bandet Aa (uttalas "Big A little a) har skapat en musikprodukt som är i det närmaste drogpsykadelisk i sitt sound. Man blandar det experimentiella med noiserock och slänger in indianaktiga ljud tillsammans med nyskapande trummor och argsinta skrik. Det låter inte som någonting annat och det är verkligen inte för alla. Ska ni lyssna - gör det ordentligt. Albumet gAame passar inte i bakgrunden, istället är den själva urtypsexemplet av ett ting som vill stå i centrum, hela tiden.
Fick detta bandtips genom Bengans i Göteborg, där de har en liten rekommendationshylla. Sara, personen som har hand om alternativ/indiesektionen, hade skrivit en liten trevlig lapp som var fastklistrad på vinylen. Jag litade på det som stod, och även om det nästan är konstigt i överkant, så blev jag positivt överraskad.
Nu ska jag dit imorgon igen. Jag älskar verkligen Bengans. Inte så mycket för alla potentiella inköp som för den stämning som finns i att gå in där, i att bläddra bland skivorna och ibland hitta någonting man aldrig tidigare stött på, i att fälla ett par kommentarer med personalen i kassan om någon musiknyhet.
Imorgon blir det antagligen Grizzly Bears Veckatimest på LP.
Aa - Thumper
// David
Justin Vernon
Justin Vernon, mannen bakom det superhypade Bon Iver, har släppt ett par skivor innan han reste till sin fars jaktstuga mitt ute i ingenstans (resten är historia...) Jag tänkte dela med mig de två skivorna han släppte under sitt riktiga namn. De är båda i klass med For Emma, Forever Ago. Jag har inte riktigt hunnit lyssna mig in på dem, men han sjunger helt normalt, vilket gör dessa två släpp väldigt intressanta. De visar dessutom prov på vilken talang Bon Iver, förlåt... Justin Vernon, besitter.
Vad gäller skivrecensioner, så är följande på ingång:
Alasdair Roberts - Spoils
Basko - Sthlm
Cryptacize – Mythomania
Dinosaur Jr - Farm
Jeniferever - Spring Tides
Nils Frahm - Wintermusik
The Amazing - Deportation Day
The Radio Dept. - David
Tiny Vipers - Life on Earth
Trespassers Williams - The Natural Orders of Things
Worriedaboutsatan - Arrivals
Lägg därtill en drös av recensioner samt bilder från Arvikafestivalen. David skriver sina recensioner så att det står härliga till. Kanske skriver han ihop dem i sitt huvud när han jobbar tillsammans med Oskar (har f.ö. aldrig hört något om honom) samt Olausson.
- Filip
Self Record (2005) - http://www.megaupload.com/?d=H59E6PAP
Hazletons (2006) - http://www.mediafire.com/?jcjmzxm2mqv
Hazletons (2006) - http://www.mediafire.com/?jcjmzxm2mqv
Vad gäller skivrecensioner, så är följande på ingång:
Alasdair Roberts - Spoils
Basko - Sthlm
Cryptacize – Mythomania
Dinosaur Jr - Farm
Jeniferever - Spring Tides
Nils Frahm - Wintermusik
The Amazing - Deportation Day
The Radio Dept. - David
Tiny Vipers - Life on Earth
Trespassers Williams - The Natural Orders of Things
Worriedaboutsatan - Arrivals
Lägg därtill en drös av recensioner samt bilder från Arvikafestivalen. David skriver sina recensioner så att det står härliga till. Kanske skriver han ihop dem i sitt huvud när han jobbar tillsammans med Oskar (har f.ö. aldrig hört något om honom) samt Olausson.
- Filip
Post-Arvika
Ber om ursäkt för att Arvikatexterna ännu inte är uppe. Detta beror främst på teknikstrul, då en del bilder har försvunnit, och på tidsbrist, då vi sysslar med detta på vår fritid. Förhoppningsvis kommer det upp inom de närmsta dagarna - då kan ni också förvänta er några recensioner som ligger och väntar på att läggas upp, bland annat The Radio Dept.s nya EP och Dinosaur Jr.s nya gitarrvåg till album.
Tills vidare ett litet tips - lyssna på Yourcodenameis:milo. Inte nytt, men än dock ett tips. Alternativ rock som låter mer innovativt än de flesta av sina grannar, av ett band som lagts ned, ett rejältbakslag för dagens rockmusik då det begav sig. Ett band som influerats av tidig posthardcore och progressiv band inom denna gren så som At The Drive-In, Fugazi och Cave In. Det märks, även om man bara nosat på hardcoregenren och sedan skapat någonting eget, lite mjukare, utifrån det.
http://www.youtube.com/watch?v=j4tj8Rne3vk&feature=related
To The Cars heter låten som länken leder till. Absolut inget av deras kändare alster, om man nu kan kalla något av dem för känt, men en låt som blåser iväg till månen första gången du lyssnar på den. Försiktigt och vackert till en början, lite småtrippande, innan det bryter loss och resulterar i några sekunders hjärnförstörare. Innan det resulterar i ett av musikhistoriens vackraste skrik. Ensamt och episkt. Jag får en bild framför mig av en ensam man, framför ett öde hav, på en kal klippa. Och en hel hink med ilska och hopplöshet. Som vill ut och som kommer ut. I form av ett skrik som på något sätt borde adlas till ett eget instrument. Magnifikt.
Tills vidare ett litet tips - lyssna på Yourcodenameis:milo. Inte nytt, men än dock ett tips. Alternativ rock som låter mer innovativt än de flesta av sina grannar, av ett band som lagts ned, ett rejältbakslag för dagens rockmusik då det begav sig. Ett band som influerats av tidig posthardcore och progressiv band inom denna gren så som At The Drive-In, Fugazi och Cave In. Det märks, även om man bara nosat på hardcoregenren och sedan skapat någonting eget, lite mjukare, utifrån det.
http://www.youtube.com/watch?v=j4tj8Rne3vk&feature=related
To The Cars heter låten som länken leder till. Absolut inget av deras kändare alster, om man nu kan kalla något av dem för känt, men en låt som blåser iväg till månen första gången du lyssnar på den. Försiktigt och vackert till en början, lite småtrippande, innan det bryter loss och resulterar i några sekunders hjärnförstörare. Innan det resulterar i ett av musikhistoriens vackraste skrik. Ensamt och episkt. Jag får en bild framför mig av en ensam man, framför ett öde hav, på en kal klippa. Och en hel hink med ilska och hopplöshet. Som vill ut och som kommer ut. I form av ett skrik som på något sätt borde adlas till ett eget instrument. Magnifikt.
Mykonos
Så var det då slut på Arvikafestivalen för i år. Sitter här hemma i Lysekil och tänker tillbaka, längtar tillbaka, men känner också att visst är det ganska skönt att slippa sova i ett stekhett tält inatt igen. Visst var det en trevlig stämning och allt det där, men det kan faktiskt vara skönt med lite sömn ibland också, som omväxling.
Lördagen bjöd hur som helst på ett par riktigt trevliga band och spelningar. Väntat kanske, men inte desto mindre trevligt.
First Aid Kit charmade den kanske mest entusiastiska Andromedapubliken under hela festivalen, bland annat med Fleet Foxescover i och med Tiger Mountain Peasant Song, en ren uppvisning i stämsång som fick även den stelaste att häpna över de två makalösa tjejernas talang. Jag var stum av beaundran efteråt. Det tror jag att vi alla var.
På Vintergatan bjöd Sverige på än mer känslor i form av först Ternheim och sedan Thåström. I den senare spelningen gästade den försnämnda i låten Kärlek är för dem, något som varit ett återkommande tema under deras turné tillsammans. Och jag måste säga att båda konserterna var direkt fantastiska. Innan festivalen hade jag inte ens funderat över dessa två, visste inte om jag ens skulle till att se dem. Det var tur att jag gjorde, så här i efterhand. Mer om det i kommande konsertrecensioner på The Sound.
Och så var det då Fleet Foxes. Bandet som jag skulle kunna ha betalat hela biljetten för. De soundcheckade lite över tiden, precis som på förra årets Way Out West, och sedan drog de igång ett framträdande utöver det vanliga. Ljudet lämnade en del att önska, men det går inte att frånkomma att J. Tillman och de övriga under denna timme bjöd på någonting utöver magi.
Efter en för den oinsatte lyssnaren halvrolig inledning, får den superhypade låten White Witner Hymnal igång tältet. Efter detta drar de igång en direkt hjärtekrossande version av Your Protector, en låt som jag själv rankar som förra årets absolut främsta, en låt som kommer nämnas i många, många år framöver. Publiken, som är betydligt större än för ett år sedan, är på fantastiskt humör och när det känns som att hela tältet viskar fram "Would you wait for me?", då är det Arvikafestivalens allra största höjdpunkt.
Man fortsätter att avlossa de största låtarna från plattan och den tidigare EP:n, så som Blue Ridge Mountains, Tiger Moutain Peasant Song (som Robin Pecknold ensam på scen spelar på akustisk gitarr, precis som på WOW-spelningen) och Mykonos.
Det är så perfekt, så svårt att hitta några brister överhuvudtaget. Ett par av funktionärerna som delar ut vatten under konserten skojar lite med varandra närspelningen sätter igång, de puttar på varandra och låtsas spela luftgitarr, uppenbarligen lite harmlöst hånande av bandets lugna rock, deras "mysimage". Efter Your Protector har de tystnat och klappar entusiastiskt efter varje låt. Ytterligare två fans som Fleet Foxes vunnit till sina hjärtan. Och absolut inte de sista.
Tiger Lou fick avsluta kvällen, klockan ett på natten. Också bra. Men inte annat än att man var lite mätt efter tidigare spelning. Svårt att överträffa liksom.
Lördagen bjöd hur som helst på ett par riktigt trevliga band och spelningar. Väntat kanske, men inte desto mindre trevligt.
First Aid Kit charmade den kanske mest entusiastiska Andromedapubliken under hela festivalen, bland annat med Fleet Foxescover i och med Tiger Mountain Peasant Song, en ren uppvisning i stämsång som fick även den stelaste att häpna över de två makalösa tjejernas talang. Jag var stum av beaundran efteråt. Det tror jag att vi alla var.
På Vintergatan bjöd Sverige på än mer känslor i form av först Ternheim och sedan Thåström. I den senare spelningen gästade den försnämnda i låten Kärlek är för dem, något som varit ett återkommande tema under deras turné tillsammans. Och jag måste säga att båda konserterna var direkt fantastiska. Innan festivalen hade jag inte ens funderat över dessa två, visste inte om jag ens skulle till att se dem. Det var tur att jag gjorde, så här i efterhand. Mer om det i kommande konsertrecensioner på The Sound.
Och så var det då Fleet Foxes. Bandet som jag skulle kunna ha betalat hela biljetten för. De soundcheckade lite över tiden, precis som på förra årets Way Out West, och sedan drog de igång ett framträdande utöver det vanliga. Ljudet lämnade en del att önska, men det går inte att frånkomma att J. Tillman och de övriga under denna timme bjöd på någonting utöver magi.
Efter en för den oinsatte lyssnaren halvrolig inledning, får den superhypade låten White Witner Hymnal igång tältet. Efter detta drar de igång en direkt hjärtekrossande version av Your Protector, en låt som jag själv rankar som förra årets absolut främsta, en låt som kommer nämnas i många, många år framöver. Publiken, som är betydligt större än för ett år sedan, är på fantastiskt humör och när det känns som att hela tältet viskar fram "Would you wait for me?", då är det Arvikafestivalens allra största höjdpunkt.
Man fortsätter att avlossa de största låtarna från plattan och den tidigare EP:n, så som Blue Ridge Mountains, Tiger Moutain Peasant Song (som Robin Pecknold ensam på scen spelar på akustisk gitarr, precis som på WOW-spelningen) och Mykonos.
Det är så perfekt, så svårt att hitta några brister överhuvudtaget. Ett par av funktionärerna som delar ut vatten under konserten skojar lite med varandra närspelningen sätter igång, de puttar på varandra och låtsas spela luftgitarr, uppenbarligen lite harmlöst hånande av bandets lugna rock, deras "mysimage". Efter Your Protector har de tystnat och klappar entusiastiskt efter varje låt. Ytterligare två fans som Fleet Foxes vunnit till sina hjärtan. Och absolut inte de sista.
Tiger Lou fick avsluta kvällen, klockan ett på natten. Också bra. Men inte annat än att man var lite mätt efter tidigare spelning. Svårt att överträffa liksom.
Personal Jesus
Depeche Mode var lite av en missräkning igår, ett negativt eko som verkar ha spritt sig genom medierna. En ofta ganska loj publik - som hellre dricker öl än lyssna på musiken - smittar av sig på bandet och det hela blir lite av ett antiklimax. Visst, det är bra, och visst, det är fantastiska låtar, klassiker, som vräcker ur högtalarna (läs: går ur högtalarna. Ljudet var inget vidare). Men det känns som att konserten bara ska spelas av för legenderna, som att de egentligen inte vill så mycket med det här. Och jag kan inte annat än att konstatera att Arvikafestivalen kanske inte är rätt forum för en arenaspelning som det här. Stämningen är halva grejen. Och den uteblir till stor del. Trots att låtar som Personal Jesus och Enjoy The Silence drar till sig festivalens genom tiderna största publik.
Att det var häftigt att se ska dock läggas till.
Istället är det svenska band som I Are Droid och bob hund som imponerar. bob hund gör en makalöst dramatisk och närmast scenografisk spelning. Man pissar stundtals på publiken, för att i nästa ögonblick omfamna den i världens största kollektiva kram. Det är varm och kallt och regnigt och hela spelningen doftar schizofreni på hög nivå. Och galenskap. Och idioti. För vi som tittar på bob hund, vi är alla idioter. Thomas Öberg präntar in det i våra huvuden, precis som alla andra av bob hunds målsökande texter letar sig in hos en. Han frågar flera gånger om vi tänker låta det vara en legendarisk spelning. Och det är inte så värst långt borta. En våldsamt engagerad publik och ett uppfriskande kaxigt band utan begränsningar överhuvudtaget.
I Are Droid börjar spela direkt efter Depeche, på Andromeda, den näst minsta scenen, klockan tolv. Det är inte den ultimata tiden, men ikväll spelar inte det så stor roll. Inför en förvånansvärt stor publik, som sluter upp fler och fler efter hand, levererar man låt efter låt som om det vore deras största postpunkhit. Det låter Editors och Interpol. När Blood & Ether och Time on Time rullar igång klappar hela publiken med. Den kanske största publik som Andromeda bjudit på denna festival.
Slutligen - ett kort omnämnande. Burst gör en mycket fin spelning tidigare under dagen. Jämför man med Opeth som spelade under första dagen framstår de senare närmast som spelande lik. En minirevolution inom metal, det är vad Burst är. Dessutom ett väldigt bra liveband.
Bilder från gårdagen kommer senare, då det är fortsatta tekniska problem.
Idag: Ternheim, Thåström, First Aid Kit, Tiger Lou. Och Fleet Foxes.
Att det var häftigt att se ska dock läggas till.
Istället är det svenska band som I Are Droid och bob hund som imponerar. bob hund gör en makalöst dramatisk och närmast scenografisk spelning. Man pissar stundtals på publiken, för att i nästa ögonblick omfamna den i världens största kollektiva kram. Det är varm och kallt och regnigt och hela spelningen doftar schizofreni på hög nivå. Och galenskap. Och idioti. För vi som tittar på bob hund, vi är alla idioter. Thomas Öberg präntar in det i våra huvuden, precis som alla andra av bob hunds målsökande texter letar sig in hos en. Han frågar flera gånger om vi tänker låta det vara en legendarisk spelning. Och det är inte så värst långt borta. En våldsamt engagerad publik och ett uppfriskande kaxigt band utan begränsningar överhuvudtaget.
I Are Droid börjar spela direkt efter Depeche, på Andromeda, den näst minsta scenen, klockan tolv. Det är inte den ultimata tiden, men ikväll spelar inte det så stor roll. Inför en förvånansvärt stor publik, som sluter upp fler och fler efter hand, levererar man låt efter låt som om det vore deras största postpunkhit. Det låter Editors och Interpol. När Blood & Ether och Time on Time rullar igång klappar hela publiken med. Den kanske största publik som Andromeda bjudit på denna festival.
Slutligen - ett kort omnämnande. Burst gör en mycket fin spelning tidigare under dagen. Jämför man med Opeth som spelade under första dagen framstår de senare närmast som spelande lik. En minirevolution inom metal, det är vad Burst är. Dessutom ett väldigt bra liveband.
Bilder från gårdagen kommer senare, då det är fortsatta tekniska problem.
Idag: Ternheim, Thåström, First Aid Kit, Tiger Lou. Och Fleet Foxes.
The Mars Volta, Casiokids
Foto: Andreas Wåhlström
Foto: Andreas Wåhlström
Bilder från två av gårdagens bästa spelningar. Casiokids som spelade reltativt tidigt, och The Mars Volta som gick på 21.15 på Arvikas största scen, Vitnergatan.
Längre recensioner av spelningarna kommer senare, men jag kan säga som så här;
Casokids består av några av de gladaste gutter som någonsin funnits. Vilket smittar av sig på publiken. Jag har aldrig, aldrig varit med om en häftigare spelning i bemärkelsen positivitet. När de dessutom gör en cover på den, som de la fram det, "skånska folkvisan" Det snurrar i min skalle vet jublet inga gränser. Björnkostymer, masker i form av gigantiska plasthuvuden, överenergiska norrmän som springer runt och slår på varandras instrument, och dans i publikhavet i slutlåten. Casiokids spelning i ett nötskal.
Inför Cedric och Omars entre var jag tämligen uppeldad. The Mars Volta har flera gånger tidigare spelat i Sverige, bland annat som förband till Red Hot Chili Peppers, men jag hade missat det psykadeliska bandet. Tills nu, tills Arvika. En explosion i instrumentonani och på tok för höga vokaler för att det kan vara hälsosamt framför bandet en av de mest energiska spelningar jag sett. Den mest energiska spelning jag sett. Att bandet spelar i över 25 minuter utan uppehåll bidrar. Att Cedric ser ut som att han nyss släppts ut från psyket bidrar. Att trummisen är bland det värsta jag stött på i uthållighet bidrar. Och efteråt känner man sig bara tom. Och lycklig. Men tom. Tom som efter att man har sett någonting som man antagligen aldrig kommer att få se igen. The Mars Volta gör det omöjliga möjligt. Ett av de mest speciella band vi har inom dagens progressiva rockscen.
Bilder!
Här kommer två snabbredigerade bilder från James Yuill och Detektivbyrån. Jag har precis druckit upp min fjärde Red Bull för dagen. Vi får gratis Red Bull samt kaffe i vårat extremt varma presscenter, som är inuti en mysig lada. Just nu spelar The Mars Volta på Vintergatan (festivalens största scen...)
Då Davids dator inte vill samarbeta med min kamera, har jag fått konvertera bilderna från raw-format till jpeg-format inuti kameran, och sedan har jag redigerat dem lite snabbt i Photoshop Express (då, som sagt, varken Lightroom eller vanliga Photoshop funkar på Davids dator. Resultat av detta? Magsår, huvudvärk, skabb etc etc. INTE OK!)
James Yuill
Foto: Filip Mijatovic
Detektivbyrån
Foto: Filip Mijatovic
Jag ska nu iväg för att fota Röyksopp med vår nyfunna vän Andreas - en vegan från Sandviken som numera bor i Stockholm. Värt att notera är att han är ca. 10 år äldre än oss. Vi träffades när vi skulle leta efter artistcampingen, där vi senare slog upp våra tält bredvid varandra, och eftersom att han är här ensam har vi umgåtts under dagen, och lär troligtvis göra det under helgen också. Träffade även på min mentor på gymnasiet, och även ett par gamla bandmedlemmar för någon timme sedan. Känns som att detta kommer bli en lång helg...
- Filip
Då Davids dator inte vill samarbeta med min kamera, har jag fått konvertera bilderna från raw-format till jpeg-format inuti kameran, och sedan har jag redigerat dem lite snabbt i Photoshop Express (då, som sagt, varken Lightroom eller vanliga Photoshop funkar på Davids dator. Resultat av detta? Magsår, huvudvärk, skabb etc etc. INTE OK!)
James Yuill
Foto: Filip Mijatovic
Detektivbyrån
Foto: Filip Mijatovic
Jag ska nu iväg för att fota Röyksopp med vår nyfunna vän Andreas - en vegan från Sandviken som numera bor i Stockholm. Värt att notera är att han är ca. 10 år äldre än oss. Vi träffades när vi skulle leta efter artistcampingen, där vi senare slog upp våra tält bredvid varandra, och eftersom att han är här ensam har vi umgåtts under dagen, och lär troligtvis göra det under helgen också. Träffade även på min mentor på gymnasiet, och även ett par gamla bandmedlemmar för någon timme sedan. Känns som att detta kommer bli en lång helg...
- Filip
Update
Jag sitter och funderar över hur många svimmningsincidenter som kommer att inträffa under Arvika. Det är fruktansvärt varmt här. Säkerligen 30 grader, och konstant, svidande, strålande, fruktansvärd sol. Det är antagligen så här det känns att bo på Merkurius eller Venus.
Just nu sitter jag inne i en liten ladaliknande byggnad, där det finns tillgång till internet, skugga och kaffe. Det sistnämnda känns inte överdrivet lockande för tillfället.
25 000 biljetter räknas vara sålda inför dagens festival. 25 000 människor i en enda stor gryta.
Hittills har följande kikats på:
Halva Adiam Dymotts konsert. Ganska hårda gitarrer, ganska hård tjej. Men samtidigt också ganska intetsägande. Kanske beror det delvis på det direkt dåliga ljud som väller ut från Apollos scen. Publiken är stor, men droppar av efter hand. Ingen höjdpunkt.
James Yuill och hans electrofetisch till musik. En liten besvikelse. Jag trodde själv på en riktigt bra spelning, men Yuill faller tyvärr in lite för mycket i sina electrobeats och till slut känns det som han spelar samma låt, gång efter gång. De flesta låtarna känns bara som sämre versioner på de fåtal låtar som faktiskt är bra. Nja.
Detektivbyrån på P3 sommarsession. Det mest intressanta som har hänt så här långt. Ingen riktig konsert, utan intervju med P3 och så några låtar på det. De får också i uppdrag att göra om diverse fimsoundtrack, så som från Star Wars, Jönssonligan och Titanic - och gör det utmärkt. Men det är först när de drar igång introt till Om du möter varg som man faktiskt känner att det här är festival. Detektivbyrån är speciella, minst sagt. Och det känns som att det är det som krävs idag, när det andra hittills har känts direkt ordinärt.
Och just ja - vi kikade snabbt på demobandet This Is Not a Game of Who the Fuck Are You. Deathcore/hardcore som jag kanske inte hade förväntingar på, men som jag ändå hoppades på. Det var precis det som jag inte ville att det skulle vara - nervösa tonåringar helt utan attityd, som spelar musik som låter "bröl" och sedan ingenting mer. Kanske om några år, men idag kändes inte bandet ens lite engagerande. Varken från min eller från deras sida.
Just nu spelar The Sounds. Jag hör och det stör och jag tror inte jag går dit. Alls. Skyller på värmen.
Det är problem med bilduppladdning, så det får vänta. Ni får nöja er med detta tills vidare.
Just nu sitter jag inne i en liten ladaliknande byggnad, där det finns tillgång till internet, skugga och kaffe. Det sistnämnda känns inte överdrivet lockande för tillfället.
25 000 biljetter räknas vara sålda inför dagens festival. 25 000 människor i en enda stor gryta.
Hittills har följande kikats på:
Halva Adiam Dymotts konsert. Ganska hårda gitarrer, ganska hård tjej. Men samtidigt också ganska intetsägande. Kanske beror det delvis på det direkt dåliga ljud som väller ut från Apollos scen. Publiken är stor, men droppar av efter hand. Ingen höjdpunkt.
James Yuill och hans electrofetisch till musik. En liten besvikelse. Jag trodde själv på en riktigt bra spelning, men Yuill faller tyvärr in lite för mycket i sina electrobeats och till slut känns det som han spelar samma låt, gång efter gång. De flesta låtarna känns bara som sämre versioner på de fåtal låtar som faktiskt är bra. Nja.
Detektivbyrån på P3 sommarsession. Det mest intressanta som har hänt så här långt. Ingen riktig konsert, utan intervju med P3 och så några låtar på det. De får också i uppdrag att göra om diverse fimsoundtrack, så som från Star Wars, Jönssonligan och Titanic - och gör det utmärkt. Men det är först när de drar igång introt till Om du möter varg som man faktiskt känner att det här är festival. Detektivbyrån är speciella, minst sagt. Och det känns som att det är det som krävs idag, när det andra hittills har känts direkt ordinärt.
Och just ja - vi kikade snabbt på demobandet This Is Not a Game of Who the Fuck Are You. Deathcore/hardcore som jag kanske inte hade förväntingar på, men som jag ändå hoppades på. Det var precis det som jag inte ville att det skulle vara - nervösa tonåringar helt utan attityd, som spelar musik som låter "bröl" och sedan ingenting mer. Kanske om några år, men idag kändes inte bandet ens lite engagerande. Varken från min eller från deras sida.
Just nu spelar The Sounds. Jag hör och det stör och jag tror inte jag går dit. Alls. Skyller på värmen.
Det är problem med bilduppladdning, så det får vänta. Ni får nöja er med detta tills vidare.
Inför imorgon
Morgondagens bubblare
http://www.myspace.com/jamesyuill/
Intressant folktronica som inkluderar perfekt avvägda beats med laptopeftersmak och en akustisk gitarr, som ibland svävar in och ger musiken en...mänsklig touch. Det låter emotionellt på ett helt annat sätt än elektronisk musik ofta tenderar att göra. Det är Radiohead, det är Her Space Holiday, det är singer/songwriter á la Elliott Smith.
James Yuill och hans spelning kan sluta i en av festivalens allra finaste timmar.
Morgondagens magplask
http://www.myspace.com/thesounds/
Jag klarar inte av The Sounds, tyvärr. Vad jag än mindre klarar av är att se att Arvika anser att The Sounds är ett av festivalens största namn. Eller, det är väl kanske inte det jag inte klarar av. För de är ju ett stort band. De är en stor export. De skriver att The Sounds kommer att sprida kärlek. Att alla nog kommer ihåg när de hörde Hit Me för första gången. Jag tror de har lite fel på första punkten, och jag vet att de har fel på andra punkten. The Sounds är ett av de mest överskattade band Sverige givit ifrån sig, min åsikt sagd. The Sounds är plastaktig mainstreampop med de simplaste av texter. De är ett band som jag inte kommer att missa på festivalen, men som jag inte har några som helst förväntningar på. Jag tror dock att många andra har det. Och för dem kanske det blir bra. För mig blir det här antagligen ett magplask. Hade hellre sett ett annat band fylla ut Vintergatan. Men man kan inte få allt, uppenbarligen.
Morgondagens "yes"
http://www.myspace.com/themarsvolta/
Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodriguez-Lopez levererar progressiv rock som till och med är bättre än deras huvudbonader till hår. Jag hoppas på en energisk spelning utöver det vanliga. Precis det som bandet brukar bjuda på. Det är kanske inte lika bra som At The Drive-In en gång var. Men det är ett fantastiskt life-saverkomplement. Det nya albumet är annorlunda. Enklare, men ändå svårt. Lugnare, men ändå inte alls lugnt. Kanske är det ett nytt band som möter oss. Hur som helst tror jag verkligen på den här spelningen. Att den blir någonting utöver det vanliga. En knock efter en ganska sömnig inledning på festivalen.
http://www.myspace.com/jamesyuill/
Intressant folktronica som inkluderar perfekt avvägda beats med laptopeftersmak och en akustisk gitarr, som ibland svävar in och ger musiken en...mänsklig touch. Det låter emotionellt på ett helt annat sätt än elektronisk musik ofta tenderar att göra. Det är Radiohead, det är Her Space Holiday, det är singer/songwriter á la Elliott Smith.
James Yuill och hans spelning kan sluta i en av festivalens allra finaste timmar.
Morgondagens magplask
http://www.myspace.com/thesounds/
Jag klarar inte av The Sounds, tyvärr. Vad jag än mindre klarar av är att se att Arvika anser att The Sounds är ett av festivalens största namn. Eller, det är väl kanske inte det jag inte klarar av. För de är ju ett stort band. De är en stor export. De skriver att The Sounds kommer att sprida kärlek. Att alla nog kommer ihåg när de hörde Hit Me för första gången. Jag tror de har lite fel på första punkten, och jag vet att de har fel på andra punkten. The Sounds är ett av de mest överskattade band Sverige givit ifrån sig, min åsikt sagd. The Sounds är plastaktig mainstreampop med de simplaste av texter. De är ett band som jag inte kommer att missa på festivalen, men som jag inte har några som helst förväntningar på. Jag tror dock att många andra har det. Och för dem kanske det blir bra. För mig blir det här antagligen ett magplask. Hade hellre sett ett annat band fylla ut Vintergatan. Men man kan inte få allt, uppenbarligen.
Morgondagens "yes"
http://www.myspace.com/themarsvolta/
Cedric Bixler-Zavala och Omar Rodriguez-Lopez levererar progressiv rock som till och med är bättre än deras huvudbonader till hår. Jag hoppas på en energisk spelning utöver det vanliga. Precis det som bandet brukar bjuda på. Det är kanske inte lika bra som At The Drive-In en gång var. Men det är ett fantastiskt life-saverkomplement. Det nya albumet är annorlunda. Enklare, men ändå svårt. Lugnare, men ändå inte alls lugnt. Kanske är det ett nytt band som möter oss. Hur som helst tror jag verkligen på den här spelningen. Att den blir någonting utöver det vanliga. En knock efter en ganska sömnig inledning på festivalen.
Lugnet före stormen
Sitter i huset där halva redaktionen bor. Filip. Lyssnar på Arvikaakter så som First Aid Kit, Joel Alme och James Yuill. Pepp inför imorgon, då vi åker med tåg från Trollhättan station klockan 07.56. Framme runt halv elva, sedan gäller det, först och främst, att hitta till presscampingen och sätta upp tält. Det senare kan bli lite roligt. Roligt som i skrattretande, även om halva redaktionen, David, faktiskt har tränat på detta hemma. Tränat, på att sätta upp tält. Klingar lite oerfarenhet, lite allmän dålighet.
Och så lägger vi in en bild på det, för att fylla ut lite. Halva redaktionen med på bild, halva redaktionen tar bild. Ser ut som om jag sitter i kalsonger. Jag kan intyga att jag inte gör detta. Grand Archives-tröja för den som tittar noga. Nästan värt en applåd. Och så Spotify på det. First Aid Kit. Och oj så bra de är, de två systrarna från Stockholm (antaglgien adopterade från Norrland. Ser mycket norrländska ut). På lördag går de upp på scen. Kolla in dem, ni som inte har gjort det. Svensk pops framtid.
Och så lägger vi in en bild på det, för att fylla ut lite. Halva redaktionen med på bild, halva redaktionen tar bild. Ser ut som om jag sitter i kalsonger. Jag kan intyga att jag inte gör detta. Grand Archives-tröja för den som tittar noga. Nästan värt en applåd. Och så Spotify på det. First Aid Kit. Och oj så bra de är, de två systrarna från Stockholm (antaglgien adopterade från Norrland. Ser mycket norrländska ut). På lördag går de upp på scen. Kolla in dem, ni som inte har gjort det. Svensk pops framtid.
The Sound och dess nya blogg
Hej!
Härmed är bloggen för internettidningen The Sound öppnad.
Vi, David och Filip, kommer på denna bloggen ge kontinuerligt med uppdateringar, både vad gäller band som vi gillar, musiknyheter som vi finner intressanta, och från festivaler som vi befinner oss på för tillfället. Nu närmast från Arvikafestivalen som börjar den 2:a juli, om bara ett par dagar alltså.
Vi kände att vår hemsida stundtals blir för stillastående då vi uppdaterar när vi skrivit ett antal recensioner, och startar därför denna bloggen, bland annat för att kunna erbjuda lite mer för läsaren.
För er som inte känner till vår hemsida sedan tidigare, kan jag berätta att det är en nättidning som inriktar sig på musik som oftast glöms bort i de större medierna. Vi är ganska breda men genrer som är frekvent förekommande kan bland annat vara postrock, indie/folk/rock, alternative rock och indie/pop/shoegaze. Sidan heter http://www.thesound.se.
Håll utkik framförallt nu under de närmasta dagarna då vi kommer att uppdatera frekvent i samband med Arvikafestivalen. Både bilder och snabba konsert- och festivalreflektioner kommer att dyka upp. För en djupare analys av festivalen hänvisar vi efteråt till huvudsidan, där det kommer dyka upp en hel del.
Fleet Foxes, Nine Inch Nails, Depeche Mode, The Mars Volta, Röyksopp, I Are Droid, Tiger Lou, Opeth... Det kommer bli grymt, detta.
/ David
Härmed är bloggen för internettidningen The Sound öppnad.
Vi, David och Filip, kommer på denna bloggen ge kontinuerligt med uppdateringar, både vad gäller band som vi gillar, musiknyheter som vi finner intressanta, och från festivaler som vi befinner oss på för tillfället. Nu närmast från Arvikafestivalen som börjar den 2:a juli, om bara ett par dagar alltså.
Vi kände att vår hemsida stundtals blir för stillastående då vi uppdaterar när vi skrivit ett antal recensioner, och startar därför denna bloggen, bland annat för att kunna erbjuda lite mer för läsaren.
För er som inte känner till vår hemsida sedan tidigare, kan jag berätta att det är en nättidning som inriktar sig på musik som oftast glöms bort i de större medierna. Vi är ganska breda men genrer som är frekvent förekommande kan bland annat vara postrock, indie/folk/rock, alternative rock och indie/pop/shoegaze. Sidan heter http://www.thesound.se.
Håll utkik framförallt nu under de närmasta dagarna då vi kommer att uppdatera frekvent i samband med Arvikafestivalen. Både bilder och snabba konsert- och festivalreflektioner kommer att dyka upp. För en djupare analys av festivalen hänvisar vi efteråt till huvudsidan, där det kommer dyka upp en hel del.
Fleet Foxes, Nine Inch Nails, Depeche Mode, The Mars Volta, Röyksopp, I Are Droid, Tiger Lou, Opeth... Det kommer bli grymt, detta.
/ David
